Då och då lyckas fula människor man normalt ser överallt sticka ut på ett märkvärdigt sätt. När man annars går på Drottninggatan de där gångerna man tyvärr måste och en absolut majoritet runtom en har knyten tröja runt midjan, fjortisarna går runt med mjukisbyxor och mycket smink, några äldre damer har fortfarande sina 80-talskläder på sig, turisterna går runt med shorts och magväska, folk har tights och bara t-shirt till så man ser deras fettoröv och så vidare vänjer man sig vid synen, kollar bort på sitt snygga sällskap för att slippa illamåendet och irritationen och klarar sig.

Men det är värre när man inte kan komma bort. Alla har hört talas om nagelvård, och manikyr är inget nytt fenomen, men jag kommer inte ifrån samma vidriga nageltrend som fanns när jag gick i högstadiet, fast i ännu mer vulgär form (och inte längre en trend som tur är). En kvinna mitt emot mig på tunnelbanan, med inte alltför störande utseende går runt med ett par KLOR mitt på ljusa dagen, utan att ens vara gothare / vampyr / nattens drottning / dracula eller vilka andra sammanhang man nu ser klorna i annars. Hon sitter nämligen där och plågar mig med sina knallgröna (matchade inte ens kläderna!), femcentimeterslånga lösnaglar. Och jag undrar lite om jag kan fly, försöker att titta bort men färgen fastnar i ögonvrån i vilken position jag ens sitter i, når ända fram och kletar sig fast i min hjärna, känns nästan som att The Claws river ut min hjärnsubstans tills tuben äntligen stannar och jag måste snacka ut lite om traumat för att inte drömma mardrömmar om Klorna den natten…