I helgen så kickade partydjurens befrielsefront loss ute i obygden. Skå folkpark på Färingsö, typ vid Ekerö, närmare bestämt. Exakt vart det ligger vet vi inte eftersom vi åkte kontrabuss från kafét dit. Det närmsta vi varit en folkpark tidigare är den där dokumentären om Sinatra där alla är väldigt fulla, så vi var spända och förväntansfulla på vägen dit. Festen drog igång redan innan vi hunnit sätta oss ner i bussen, fez-klädda herrar drickandes gammeldansk och 40-åriga popstjärnor som inte verkade vara en dag över 13 satte standarden. Vi ville inte vara sämre, men det var vi med enbart lite folle som vi nyss inhandlat på sleven.

Väl på plats så började jakten på starksprit, en jakt som skulle visa sig lönlös och sluta i rödvinssvepande som (misslyckat) försök att kompensera. Folkpark var ungefär så fräckt som vi trodde att det skulle vara. Det var kulörta lyktor, pilkastning (där partydjuren kammade hem ett antal helt värdelösa böcker), höga hattar, dansbana, dåligt väder, billig öl, skorrande högtalare pumpandes knastrande vinylskivor, galet mycket bra band och dans, dans, dans.

Det bästa sättet att förklara hur trevligt vi hade det och hur fin festen var är nog genom att gnälla. För ska vi gnälla pÃ¥ nÃ¥nting sÃ¥ är det dels att vi missade Stefan Sundström, dels att det nästan var för mÃ¥nga grymma band. För tiden som inte upptogs av finsk tango, tysk kabaré, fezpop, rock ‘n roll och svensk reggae var lite för kort… Hur skulle vi hinna dansa till Barr, Darya & mÃ¥nskensorkestern, Club Killers och Lügchen (och de andra banden som vi glömt) samt göra nÃ¥got annat pÃ¥ sÃ¥ kort tid? Det var dock inget som störde oss nämnvärt när vi äntrade kontrabussen vid tresnÃ¥ret pÃ¥ natten för Ã¥terfärd till Tjärhovsplan, och den bestÃ¥ende känslan av folkpark är: ge oss mer!